UTANFÖR KOMFORTZONEN

Kristoffer Klarén, 30 år
Bor i Wien
Yrke: Dokumentär- och konfliktfotograf

Det senaste året har vi arbetat nära under inspelningen av min dokumentär VARKEN DÖD ELLER LEVANDE, och jag har många gånger slagits av din orädda och inställning. Du har levt i ett flertal länder i Afrika och Mellanöstern, spelat in dokumentärer och arbetat som nyhetsfotograf.

När du ska skildra verkligheten i en konfliktzon, vad söker du?
Alltid människan. När folk blir inträngda i ett hörn tar delvis det djuriska över. Jag försöker att inte lägga en värdering i det, utan försöka fånga det mänskliga i tragedin. Ibland måste man säga att ”det här är fel” men överlag som dokumen­tärfilmare är det svårt för mig att döma någon annans liv, även om jag vet att jag aldrig skulle gjort samma val. Det är mycket intressantare att undersöka varför vi gör dessa val, än att lägga tid på ställningstaganden till dem.

Har det någonsin hänt att du fått sänka kameran i en pressad situation?
Några gånger. Det hänger ihop med min roll i situationen. Simon Stanford, min tidigare chef, var som ung konfliktfotograf beväpnad på de platser han varit på. Det räddade hans liv många gånger, men själv skulle jag inte kunna göra samma sak. Å andra sidan finns det gånger då jag inte vågat sluta filma. Jag minns en gång, i Sydafrika, då en kille upp bakom mig när jag spelade in och sa att han tänkte knivhugga mig. Min instinkt var att inte sänka kameran, för då skulle jag plötsligt bli människa och sårbar. Ka­meran var min trygghet. Så jag fortsatte att filma och han följde efter mig ett tag, tills han gav upp. En vecka senare stötte jag ihop med honom igen och han sa att han brukade döda såna som mig, och att jag hade en jävla tur. Naivitet, riskbedömande och tur, det är vad som behövs.

Varifrån kommer ditt drivkraft för att dokumentera??
Jag växte upp i en underklassmiljö, med en ensamstående mamma och fyra syskon. Hennes kamp mot samhällets fördomar har varit min största inspirationskälla. Vi flyttade runt mycket i Skåne och olika delar av Sverige. Min mamma hade OCD, tvångssyndrom. Hemma fanns det flera osynliga zoner som vi var tvungna att respektera, med olika procedurer när vi gick in och ut. Därför tog jag aldrig hem några vänner. Så småningom tog vi inte emot post eftersom mamma fick för sig att den haft kontakt med ”negativa” personer från hennes förflutna. Ett av mina gladaste hemska barndomsminnen var efter en av de destruktiva perioderna, när vi körde tillbaks till Skåne från Norrland med hela familjen. Vi fick bensinstopp i Örkeljunga och mamma bestämde att det var lika bra att vi stannade där eftersom vi ändå inte hade något hem kvar i Helsingborg, där vi kom ifrån. Vi bodde provisoriskt tills vi hittade ett hus som var till salu. Han som sålde kallades Husvagns-­Bengt och var en respekterad lokalprofil, men mamma fattade misstankar mot honom. Jag smög in i huset och tjuvlyssnade när han diskuterade med en tysk som var hans kompanjon. Bengt lös av glädje och girighet: han hade hittat en scoutför­ening som skulle betala tre gånger mer än oss, och tänkte bryta kontraktet. Tysken proteste­rade men samma dag blev vi utslängda. Någon dag senare kom tysken, med dåligt samvete över sin kompanjon och gav oss en välbehövd matkorg. Där började jag lära känna nyanserna i människor och hoppet även i destruktiva situationer.

Att skildra flyktingöden är något du återkom­mer till, inte minst i filmen vi spelar in tillsammans. Häromdagen avslöjade du för mig att du planerar att dokumentera en färd ombord på flyktingbåt över Svarta Havet. Vad är det som driver dig att sätta ditt eget liv på spel för denna historia?
Det är en viktig historia eftersom det är en bi­sarr verklighet som händer just nu. För min del handlar om att jag blir provocerad av hur människor på flykt behandlas. Vi lever i väldigt revolutionerande tid. Behovet av att ta hand om varandra och samarbeta är större än någon­sin. Vi blir smartare och har mer kontakt med varandra, men samtidigt blir vi mer och mer avskärmade. Jag gör det här projektet för att på­ minna om att vi behöver bry oss om varandra mer. Det låter kanske långsökt kanske men det är där min drivkraft ligger.

Intervju av Simon Revilla

Läs Simon Revillas
monolog och presentation här