Intervju Milad Alami

Milad Alami, född 1982
Bor i Köpenhamn
Yrke/Gör Regissör och manusförfattare
www.film.miladalami.com


Regissör och manusförfattare, född 1982 i Iran, uppvuxen i Skellefteå och bor numera i Köpenhamn. Milad har tidigare studerat till manusförfattare på Brobygrafiska och filmregi på Den Danske Filmskolen. För närvarande utvecklar Milad långfilm i både Sverige och Danmark, hans kortfilm VOID hade premiär på Director’s Fortnight i Cannes 2014, och bägge hans kortfilmer MINI och MOMMY visas på Göteborg Filmfestival i år.

Milad Alami om berättande, verklighet och fiktion.

Det börjar alltid med kaos, så är det med alla historier. Så är det oavsett om du har arbetat med berättande i hundra år eller om det är ditt första år. Det börjar med en stor idé som sedan måste filtreras ner och struktureras upp. Men när man gör det så tror jag att mycket kan gå förlorat och bli bortslipat. Man kan känna att kärnan i ens idé börjar försvinna och därför tror jag att det är viktigt att lära sig att trivas i det där kaoset och inte ha för bråttom i sin process och inte få panik för att ens historia saknar viktiga berättarkomponenter.

Det ligger en hel del arbete bakom insikten till att en idé är redo att berättas. Det abstrakta i hu­vudet måste bli tydligt, men resan innan det blir tydligt kan vara väldigt lång. Desto mer du jobbar med din berättelse och desto mer du förstår att kaoset är en del av processen, ju mer klarhet når du och desto mer vet du om din berättelse. Klarheten är viktigt och fundamental för att kunna berätta din historia. Alla idéer har behov för olika lång tid och olika processer innan de är redo att berättas. Ibland går det snabbt och ibland kan det ta väldigt lång tid, flera år.

Mina berättelser föds aldrig ur en plot, för mig börjar det alltid med en karaktär. Idén till min kortfilm Mini till exempel kom till mig genom en bild på en pojke som satt på en säng med en enorm bodybuilder bredvid sig. Bodybuildern är hans mor och pojken ska trösta henne, utanför fönstret ser man ett vackert landskap. Då började jag jobba med karaktärerna och så tänkte jag ”vad fan handlar detta om?” och ”vad handlar den där bilden om?”. Efter ett tag kom jag fram till att bilden handlar om skuld, pojken och hans mor känner skuld inför varandra, men också inför sig själva.

Mommy, min senaste film är till skillnad från Mini väldigt verklighetsbaserad. Hela idén till den filmen var att göra något som var på grän­sen till dokumentärt, men som är fiktion. När jag arbetade på berättelsen och skrev manuset, lämnade jag medvetet utrymme till impro­visation. Det var något vi senare använde oss mycket av under hela inspelningen. Det är en väldigt enkel historia. En slags kärlekshistoria mellan en mor och hennes dotter, som hand­lar om balansen mellan att leva ett ungt liv och samtidigt vara en ung mamma. Det var väldigt viktigt för mig att få berättelsen att kännas autentisk.

Filmen utspelar sig till stor del i en lägenhet i Brøndy, en förort utanför Köpen­hamn. Vi använde oss bara av två skådespela­re i filmen, resten var ”riktiga” människor som vi träffat i Brøndy. Jag sa åt skådespelarna att när vi är i lägenheten så låtsas ni som att ni bor här och att inspelningsplatsen verkligen blir behandlat som om att det var ert hem. Vi im­proviserade mycket kring det. När sedan sta­tisterna kom till inspelningen så trodde dem verkligen att det var huvudkaraktärens lägen­het på riktigt. Jag tycker att det lyckades, och bidrog till att ge filmen en autentisk känsla. Jag tycker om filmer där man lyckas bryta med pu­blikens föreställning om vad som är verklighet och vad som är fiktion.

Jag försöker ofta bygga upp mina manus i strukturer som jag själv tycker om. Mycket av min inspiration ligger i att hitta en struktur som jag gillar och tycker är inspirerande. Det finns många mallar att använda sig av och föl­ja när man berättar historier, men mallarna är efterkonstruktioner och finns där som verktyg just på grund av att alla idéer föds ur ett slags kaos. Det kan börja med fyra bilder och en låt eller en text jag har läst i en bok och då tän­ker jag ”hur ska jag få det här till och fungera?”. Det finns något fett med att tydliggöra det, för att kunna kommunicera sin idé, men jag tror också att det är viktigt att komma ihåg att det började med lusten och kaoset, för annars kan man nog gå miste om något viktigt.

Något man väldigt sällan pratar om är slutet, som för mig är väldigt viktigt. Jag vill att slutet ska vara något som publiken kommer ihåg, nå­got som man inte kan släppa. Jag tycker att jag lyckades med det i min avgångsfilm Nothing can touch me, i den tycker jag att jag har lyckats med att skapa ett slut som berör och som är svårt att släppa. Det är delar av filmen jag tycker jag kunde göra bättre, men slutet lyckades och blev precis som jag hade tänkt. Slutet ska vara en känslomässig höjdpunkt, en emotionell peak. Jag vill att publiken ska kunna lämna salongen, men inte slutet.



Intervju av Paolo Iskra

Läs Paolo Iskras
monolog och presentation här