Åkerros söker mullig gumma för varma kvällar på verandan

Det är så långt mellan oss här på landet. Cykla går ju an, men det är ju jävligt jobbigt i motvind och när tröskorna kört betor långt upp på vägrenen är det ju rentav omöjligt. Jag funderar ofta på hur man ska göra för att bevisa för omgivningen att man inte är någon fubbick. Kanske man skulle måla. Folk kladdar ju ner lite stubbade pilar och vallmo på drivved och gammal papp sen hänger de ut det och säljer det för sjutusen riksdaler. Det har jag sett på gårdskaféet.

Jag är ingen enstöring så som folk verkar tro. De kanske snackar så för att jag har lite kort stubin ibland. Som den där gången jag röt åt Jonsson med hästasvansen när han gasade förbi mig med Opeln så att cykeln och allt rätt så när drattade på ändan. Jag skrek så spottet fräste och jag sa nog allt något okristligt om att jag skulle rycka loss hästasvansen på honom och trycka in toffeln i hans breda mun. Men jag menade ju inte någonting med det. Ibland rusar blodet lite väl fort. Kanske hötte jag med näven, men inte har jag slagit någon heller. Det är lätt att folk inbillar sig saker när man hötter med näven sådär. Man vill ju inte ha ryktet om sig som en surgubbe, nej hur hade det låtit i annonsen? Surgubbe söker mullig gumma för varma kvällar på verandan... Nu var ju också det sista att ljuga lite. För det är ju inte särdeles varmt på min veranda. Det blåser som bara fan. Men ibland måste man ljuga lite vitt. För vem vill ha en blåsig veranda? Eller en surgubbe för den delen?

Jag undrar om hon på telefonsvararen tyckte det där med åkerrosen var löjligt. Jag fann det väl lite poetiskt på något vis. Nu skrev jag aldrig upp numret, men kommer hon hit på kaffe en dag så upptäcker hon nog allt att jag mest är sur på sådant som åkt förbi innan jag hunnit tänka färdigt.



Och ska vi bestämt sitta på verandan, även om det är ganska korkat eftersom kaffet blir kallt så jädra snabbt då, ja då finns det gott om filtar. Kanske till och med någon sådan där norsk lusekofta, jag tror i farfars kista, de är rätt fina de där. Och blåser det rent för djävligt så kan jag ju rentav hålla om henne lite grann. Ja om hon vill förstås. Jag hade lite svårt att sova härom natten. Det kändes lite löjligt på något sätt. Jag har bott ensam i femton år snart och aldrig har jag haft problem med det där. Men inte en blund fick jag. Det ven något hiskeligt ute på åkern. Blåsvart i fönstret. Huvudet var en spann cement när jag vaknade och jag svor åt mig själv när jag insåg att jag glömt skära upp brödkanterna som fåglarna skulle ha på morgonkvisten.

Oskar Idin

Född 1981 i Lund
Bor i Stockholm
oskar.idin@gmail.com
0702997422

När jag börja de vandra med fingrarna på tan­gentbordet under de första skrivövningarna på Broby Grafiska kände jag en befrielse. Jag har en karriär med mig som film och TV­ fotograf och jag har arbetat med rörliga bilder i över tio år. Nu som manusförfattare fick jag äntligen chans att skriva på bilden, utanför bilden, under, över den och inuti. Byrålådorna med gamla anteckningar och skrivblock bör­jade skaka så smått och nu bubblar jag efter att få skriva mer och borra ner mig i nya berät­telser. Mitt främsta mål är att vara med och skapa nyskapande fiktion för en stor publik, för bio och TV. Under kommande tio år ska jag inte bara arbeta med rörliga bilder utan jag ska också se till att fylla dem med nytt liv, med mina texter och tankar.

Jag har aldrig tänkt på filmen som en ver­klighetsflykt. Det som drivit mig är snarare den intensiva verklighetskänsla som en film kan ge. De där speciella filmerna som höjer närvaron i ett skeende, en ny värld, ett komplicerat dilemma, eller i en skrikande känsla; Cykeltjuven, Gökboet, Do the right thing, The deer hunter. Filmupplevelsen konkurrerar aldrig med de starkaste ögonblicken i livet. Men i de där stunderna där jag önskade hål­la kvar, bara lite längre. I ögonblicken där jag blev tvungen att blunda. Känslorna jag inte kunde förmå mig att känna just då. Där tror jag på filmen och jag älskar den för det. Det är de filmerna jag vill hjälpa till att göra. Om och om igen.

Läs Oskar Idins intervju här