Nattfjäril

Livet alltså. Fy fan. Kan vara ett sånt jävla skämt ibland. Som om Gud skrattar dig rakt upp i ansiktet. Förra året var verkligen året från helvetet. Känner så himla många som upplevde fruktansvärda saker. Livsomvälvande händelser. Men också lika många som upplevde magiskt bra saker. Oavsett om det var bra eller dåligt så var allt verkligen draget till sin spets. Till det yttersta. Genomrutten stank. Glimrande pärlemor. Man undrar ju liksom vad som styr. Om det finns nån kraft som ligger bakom. Ibland känns det verkligen så. Som de gånger jag känner på mig saker, när jag vet vad som kommer att hända instinktivt. Alltså inte som att jag är något medium eller så, men bara det att jag vet. Jag kan till exempel se nån som jag inte känner och bara genom att se den här människan så vet jag om våra vägar kommer att korsas igen eller inte. Som nån slags magnet liksom, antingen kommer vi aldrig att mötas igen eller så är vi ödesmättat dragna till varandra. På nåt vis. Det finns nånting som vi ska lära av varandra liksom. Och magkänslan ska vi inte ens prata om, gud vad man ångrar sig när man inte följer den och aldrig tycks man lära sig. Det är som att det finns en inbyggd antenn nånstans i systemet. Eller en radar. Som att man har tentakler som inte syns. Gillar den bilden. Haha. Som att vi alla går runt och är som någon slags fjärilar. Eller nattfjärilar. Jag gillar nattfjärilar. Fattar inte varför folk är rädda för dem. Finns inget vackrare tycker jag. En fjärils elegans och skörhet men i kombination med en tyngd och dynamik som inte ger vika lika lätt. Aktiva på natten istället för på dagen. Dessutom har de fjäderlika antenner. Bara en sån sak... Älskar fåglar också. Framförallt pingviner, om dom nu räknas som fåglar eftersom dom inte flyger. Hursomhelst, i min värld är dom bland det mest underbara som finns. Bara tanken på dom får mig att le. Inte bara att sättet som dom går på gör mig helt lycklig men också hur dom verkar njuta av livet, tar vara på det som är, om det nu är en våg, en rutschbana av is eller en fisk. The basics liksom.


Djur är generellt otroligt bra på Carpe Diem, men pingviner kanske lite mer än så. Eller i min värld iallafall. Som min Hugo. Gud vad jag älskar honom. Så mycket. Så obeskrivligt mycket. Smärtan och saknaden som aldrig försvinner. Det går verkligen inte en dag utan att jag tänker på honom och varenda gång krampar ögonen ihop av gråt med en totalt jävla outsinlig flod av tårar. Fattar inte när det någonsin ska ta slut. Om det någonsin kommer ta slut. Kärleken jag inte visste existerade förrän jag förlorade den. Och inte fick jag tid att uttrycka den ordentligt heller. Fan!

Mia Mountain

Jag är född och uppvuxen i Stockholm. Min största passion i livet är människor. Att studera människor. Att lyssna till människor. Att berätta om människor. Om allt det där som fascinerar mig, det som får mig att fnissa av glädje eller som stör mig så att magen vrålar av ilska, det som får mig att ifrågasätta och det som andra kanske vill förneka eller inte ens ser. Med andra ord allt det där som gör oss mänskliga. Stort som smått.

För mig är fiktion en förlängning av verkligheten.

En spegling av det mänskliga. En förhöjning. En tolkning. En sanning. Ett försök att förstå det obegripliga. Ett utforskande av drifter och begär. Kampen mellan kärlek och rädsla. En emotionell resa. Ett mentalt äventyr.

En möjlighet att komma bortom sig själv och samtidigt närmare sig själv. Att bli varse det som är vi.

Jag utbildade mig till skådespelare vid Teaterhögskolan i Stockholm 2004-­2008. De senaste åren har jag bott och verkat i New York men numera varvar jag min tid mellan Stockholm och London. Jag har till exempel medverkat på Dramaten i Stockholm, Sleep No More i New York, The National Theatre i London och i långfilmen Katinkas Kalas.

Läs Mia Mountains intervju här