"MED FIKTION SOM SJÄLVTERAPI"

Emma Broström, 34 år
Bor i Stockholm, född i Västerås
Yrke: Manusförfattare, dramatiker och dramaturg

- Mitt skrivande är väl någon sorts terapi för att jag själv ska kunna förstå verkligheten!

Manusförfattaren och dramaturgen EMMA BROSTRÖM, 34 gör ingen hemlighet av att det hon skriver ligger väldigt nära henne själv. Även om allt inte är självupplevt så handlar hennes pjäser nästan uteslutande om verkligheten - och det är ofta en verklighet som är ganska tuff att hantera.

Det är alltså ingen slump att jag vill prata med just Emma Broström om förhållandet mellan fakta och fiktion. Ironiskt nog sätter Emmas verklighet hela tiden käppar i hjulet för att in­tervjun ska bli av. Emma är aktuell som ma­nusförfattare till långfilmen Flocken, skriver på en tv­serie för 2afilm, bearbetar en bok av Moa Martinsson för Östgötateatern och jobbar som dramaturg på Regionteatern i Växjö, bara för att nämna några saker som upptar hennes vardag. Och sen har hon ju en pinfärsk fyraåring som måste få sitt födelsedagskalas! Till sist lyckas jag fånga Emma på telefon när hon som så ofta be­finner sig på ett stökigt café.

­- Ja, det är lite mycket nu. Eller det är snarare så här min verklighet är. Jag har förmodligen något fel. Jag kan inte jobba bara på en sak i taget. Och sen tål jag inte att det är tyst heller! Det är därför jag alltid sitter på café och skriver.

Omständigheterna som skulle kunna orsaka hjärtklappning hos någon annan verkar passa Emma perfekt. Allt sedan debuten med barn­pjäsen Hemliga historier för Folkteatern i Göte­borg 2006, har Emma sprutat ur sig teaterpjäser för både barn och vuxna. Pjäsen Vi som blev kvar har spelats av Jönköpings fria teatergrupp Teateri under 2014 och kommer fortsätta att turnera under 2015. Pjäsen tar upp självmord, ett av Emmas återkommande teman.

Hur påverkar det dig att skriva om så tunga ämnen?
- När jag själv har mått dåligt så har jag alltid tyckt att det gett mig mycket att titta på svar­ta saker. Bara för att man skriver om ett tungt ämne så behöver det inte vara tungt att se. Jag skriver aldrig nattsvart utan alltid med hopp. Det är livsviktigt.

Pjäsen Vi som blev kvar är baserad på en sann historia om en tonårstjej i Jön­köping vars mamma begick självmord.

Hur sann var du mot hennes historia när du skrev pjäsen?
- Jag läste ju hennes blogg och gjorde research på hennes historia men jobbade ändå inte så nära med henne. Det gjorde däremot regissören och det blev ganska komplicerat. Jag tror att man måste få vara fri när man skriver. Jag tror inte heller att det är så bra att släppa in författare när man bearbetar deras böcker.

Du har ju även dramatiserat Åsa Linder­borgs prisbelönta barndomsskildring Mig äger ingen. Tog du några speciella hänsyn till att det var en så välkänd historia?
- Det var lite speciellt eftersom Åsa är en vän till mig. Men återigen. Vi var helt överens. Åsa ville inte ens läsa mitt manus, hon gav mig helt fria händer.

Nu gillade ju Åsa Linderborg din bear­betning. Däremot har hon ju öppet kritiserat filmatiseringen av boken. Vad var det som gick snett där enligt dig?
- Det stämmer att Åsa är aparg på manusför­fattaren till filmen. Jag är i och för sig inte säker på att det är just manusförfattarens fel, eftersom det är tusen människor inblandade i film. Men det är verkligen ett karaktärsmord. Alla som läst boken vet att Åsa är väldigt negativt inställd till alkohol. Att de i filmen låter karaktären Åsa dricka av sin pappas sprit... Alltså jag förstår verkligen inte att man kan göra så. Den scenen visar att de inte fattat någonting!

Samtidigt säger du att författaren mås­te få vara fri. Hur vet man var gränsen går för vad som är tillåtet att ändra i fik­tionens eller dramaturgins namn?
­- När man bearbetar överlag måste man alltid hamna nära författarens intention och särskilt när det är en så personlig historia som i Åsas fall. Det handlar ju om att förvalta något personligt.

Men har du själv något recept för att av­göra var gränsen går?
-Nej. Man får känna själv vilka förändringar man kan stå för helt enkelt. Och man ska aldrig glömma att så fort man sätter upp något på en scen så är det fiktion, hur mycket fakta pjäsen än innehåller.

Uppenbarligen är det känsligt att kom­ma för långt ifrån sanningen. Men det kan ju också vara känsligt att komma väl­digt nära sanningen, särskilt om en historia framställer nu levande människor i dålig dager och riskerar att riva upp färs­ka sår. Jag tänker på långfilmen Flocken som ligger väldigt nära ett eller möjligtvis flera uppmärksammade våldtäktsfall. Vad tänker du om det?
- Vad gäller Flocken så har vi diskuterat detta väldigt noga fram och tillbaka eftersom histori­en kanske framförallt ligger nära det så kallade Bjästafallet. Men trots att filmen har stora likhe­ter med de händelserna så har jag skrivit fiktion och ingen sanning. Jag har läst rättegångsproto­koll och så vidare men inte pratat med några av de som var inblandade på riktigt utan varit mån om att min historia är en fiktiv historia och ing­enting annat.

I Bjästafallet finns det ju verkliga perso­ner som faktiskt ter sig rätt overkliga i sitt agerande. Har du varit med om att du baserat en karaktär på en verklig person och att den upplevs som icke trovärdig?
- ­­Hahaha. Ja det händer ju hela tiden! Jag får ofta höra att saker jag skriver inte kan vara sanna när det är helt hämtat från verkligheten. Då får man ofta skriva om det i alla fall...

Har det någon gång hänt att du tror att du skrivit ren fiktion och så upptäcker du att du faktiskt skrivit något som är hämtat från verkligheten?
- ­­Ja det har absolut hänt att jag skriver saker som är sannare än jag insett själv. Min före detta pojkvän såg en gång en monolog som jag hade skrivit. Efteråt frågade han mig när jag tänktegöra slut! Jag hade inte fattat själv att jag bearbetade vår relation på scen...­

Intervju av Lisa Jarenskog

Läs Lisa Jarenskogs
monolog och presentation här