Det overkligaste av allt

Jag har hållit din hand så många gånger. Så varm. Så trygg. Jag känner varje linje, varje fläck, fastän de blivit så många fler med åren. Vi hade en speciell lek med våra händer när jag var liten och var tvungen att sitta stilla och tyst. Kommer du ihåg det? Jag minns en gång när vi befann oss i kyrkan. Jag minns inte varför vi var där, men jag minns vår lek. Min lilla hand ovanpå din stora knutna näve... och så flög ett av dina fingrar upp! Min uppgift var att tvinga ner ditt finger mot handen igen. Jag fick ta i allt jag kunde med båda händerna och så fort jag lyckades pressa tillbaka ett finger så lät du ett annat spritta upp. Skrattet bubblade upp inom mig varje gång, men jag förstod spelets regler och lät inte ett fniss slippa ut. Min tystnad mot att du oförtröttligt fortsatte leken. Snälla pappa, lek med mig en gång till.

Nu är handen under min helt utan motstånd. Dina fingrar vilar så tunga mot det ljusblå sjukhuslakanet. Är din hand inte lite sval? Bäst att dra upp den tunna frottéfilten över din spända mage.
Jag minns när du stoppade om mig i mitt flickrum. Jag låtsades sova med överdrivet långsamma andetag och du låtsades tro på mig. Så drog du upp mitt täcke, pussade mig på pannan och sa ”Godnatt älskade dotter”. Jag älskar dig för att du orkade spela lika förvånad varje gång när jag öppnade ögonen och skrattade. Snälla pappa, säg att det är du som luras nu.

Det måste vara tiden som luras. Hur skulle annars varje minut vara en evighet och ett ögonblick på samma gång? Slamret från matvagnen där ute talar om för mig att det är lunchtid. Men här inne är tiden plötsligt något omöjligt att förstå sig på. Låt den här stunden aldrig ta slut. Eller låt den ta slut omedelbart! Jag står inte ut med något av alternativen. Ovissheten är ett slukhål.

Nu hör jag dina andetag rossla. Där är ett motstånd som inte har funnits förut. Som om du inte riktigt får luft trots syrgasen. Hur vet jag om du har ont? Jag minns att du brukade blåsa på mina skrubbsår för att få det onda att försvinna. Det hjälpte alltid. Säg, var jag ska jag blåsa pappa?

Jag vill att du ska se på mig. Din blick skulle göra mig trygg. Så många gånger som jag har sökt din blick när jag förväntats prestera någonting. Vad förväntas av mig nu? Kan jag göra dig trygg pappa? Känner du ens att jag sitter här? Jo, det gör du. För tanken på motsatsen är outhärdlig. Broschyren som ligger i mitt knä är också outhärdlig. Torrt och sakligt står händelse­förloppet beskrivet. En bruksanvisning för döden, punkt för punkt. Så absurt. Livet har aldrig varit overkligare än nu. Bara den här lukten av kokt torsk och potatis. Och där ligger du och dör.

Pappa?

Lisa Jarenskog

Född 1972
Bor i Hindås
lisa.jarenskog@svt.se
0736416026

Jag har alltid slitits mellan fantasi och verklighet. På 70­talet sörplade jag i mig socialrealistiska barnprogram, men somnade aldrig förrän jag också fått en saga. På 80­talet slukade jag skildringar av betongförorter och skilsmässor, men överlevde inte utan Maria Gripes och JR Tolkiens fantastiska världar.

I vuxen ålder har jag låtit verkligheten ta över­hand då jag har jobbat som redaktör/produ­cent för olika samhällsproduktioner på SVT, bland andra Uppdrag granskning, Debatt, jämställdhetsserien Jobba jämt (2006) doku­mentärserien Barn till varje pris (2011) och valprogrammen Kodjos kval (2014)

Men fiktionen fortsätter att knacka mig på axeln. Nu vill jag låta den få ta större plats i mitt liv.

Läs Lisa Jarenskogs intervju här