NÄR FILM LUDDAR IHOP VERK­LIGHET OCH FIKTION

Peter Modestij, 38 år
Bor i Sthlm & Gbg
Yrke: Manusförfattare

När fiktionen går in i verkligheten och verkligheten in i fiktionen, så är det ibland viktigt att hålla fast vid vad man vet. Jag har pratat med Peter Modestij om vad han vet. Efter att ha sett hans kortfilmer PUSSY HAVE THE POWER och MINA, bestämmer jag mig för att ta reda på hur dessa filmer rör sig i gränslandet mellan fakta och fiktion. De är båda spelfilmer men använder verkligheten som utsaga i sitt berättande på olika sätt.

Ett band och en producent en sen kväll i studi­on, de dricker öl och spelar in spontana raps. Det är premissen i PUSSY HAVE THE POWER, som Peter producerat och även utvecklat manuset tillsammans med regissören Lovisa Sirén. Låten som spelas in heter just PUSSY HAVE THE POWER, alla i rummet är tjejer och de är motiverade att göra låten tillsammans. Deras sammanhållning störs när en manlig musikproducent kommer in och lägger sig i kring hur låten ska utformas. En konflikt uppstår mellan tjejerna om vad som är rätt att göra, ta hjälp av killen för att göra låten bra eller stänga honom ute eftersom han är man? Wet Catch, som bandet heter i verkligheten, har efter inspelning­ en fått tillskott av en av filmens skådespelare, Emma Brommé.

- Har du sett dem live? Musiksnubben som kommer in finns i verkligheten och han mixade sen slutlåten. Den låter ju ganska så klubbig, säger Peter Modestij.

- Den här filmen har luddat det ihop det väldigt mycket kring verklighet och fiktion hela resans gång. Det är många grejer som blir meta utan avsikt. Flera av skådespelarna spelar hopslag­ningar av sig själva. Diana i filmen heter egentligen Adriana, Sigrid heter egentligen Siri.

Filmens konflikt är inspirerad av en händelse som regissören Lovisa Sirén var med om bara några veckor innan filmen spelades in. Hon visste att konflikten var filmens kärna. Sedan skrev de vidare utifrån det, slutet är helt påhittat.

- SVT var bland de första vi visade filmen för, berättar Peter. Efteråt undrade de om budskapet var att killar är bättre än tjejer på att göra musik. Men när man får den frågan så handlar det mer om deras fördomar tänker jag. När vi fick den reaktionen så kände vi nej, det är de som har fel. Det viktigaste var att komplicera det utan att göra en pekpinne för vad man ska tycka. PUSSY HAVE THE POWER är inte en ”sann historia” på det sättet, även om situationen var verklig. Vi kände att vi kunde vara fria i vårt skapande i hänsyn till verkligheten. Vi visste vad vi ville med filmen. Det är lätt att tycka något om en situation, därför är processen det viktigaste för mig när det handlar om filmer baserade på verk­liga händelser. Vi utgick kanske lite mer från vår värld där det är självklart att tjejer är musikpro­ducenter, det ska liksom va ett icke-problem.

Filmen MINA har Peter Modestij både skrivit och regisserat. Det är en kortfilm i formen av en personlig dokumentär av huvudkaraktären Mina. Hon är 14 år och frustrerad över att ing­en verkar bry sig om att jorden snart kommer gå under på grund av hur människan behandlar klimatet. Hon filmar sig själv och personer runt henne. Och hon använder kameran som anled­ning att fråga vem som helst om de bryr sig om klimatförändringarna och vad vi ska göra åt det.

- Temat är att alla vill bli sedda. Så beter sig län­der som klimatförhandlar också. Men man får svårt att se andra. Och så är ju även Mina och Hannah, hennes bästa kompis. Det finns en koppling mellan synen på klimatet och karak­tärernas beteenden. Filmen gjordes samtidigt som det havererande klimatmötet i Köpenhamn som vi ser i början av MINA och det blev en deppig men perfekt bakgrund.

Modestij tyckte det var en svår balans mellan att hålla sig till formen och samtidigt berätta allt som skulle hända. Mycket utav arbetet låg i att försöka hitta situationer som berättade flera saker samtidigt.
- När hon tycker att hon filmar något spännan­de till hennes viktiga dokumentär så får vi ock­så något om henne på köpet. När de är ute och intervjuar folk på stan med kameran så berättar det även om karaktärernas relation till varan­dra. På plattan, där vi spelade in deras försök till en politisk aktion, så fanns det inga statister. Det var vanliga människor som skrek hora och Bin Laden efter henne. Dea Rasol, som spelar huvudkaraktären Mina, var verkligen modig då. Hon växte.

Hanna, Minas kompis som blir meddragen i projektet, är mer intresserad av ytliga saker och vill att Mina ska filma henne.
- Kameran blev en medaktör och jag skrev gan­ska detaljerat in i manus vad den visar och ska göra, berättar Peter. Här borde Mina stänga av kameran, här borde hon sätta på den. Är det kan­ske ett misstag att hon stänger av den?
Filmens grundpremiss är vad Mina tar sig för med kameran, det är syftet för varje scen. Inspirationen kommer från ”Found footage”­-genren där många skräckfilmer haft stora framgångar, Blair Witch Projekt är ett exempel.

- Jag Är Nyfiken Gul är också en bra referens på det sättet som de ville kombinera det personliga med det politiska.

- Känslan skulle först vara att det var klipp i ka­meran. De stänger av och på den. Men vi släppte den logiken med kameran lite i klippningen för det blev en ohållbar dogm, det blev tråkigt att tit­ta på och ibland finns det ingen logik ens i logiska val heller. Mest improviserat är när de filmar folk på stan. Vi satt bakom en pelare och lyssnade på vad de sa. De fick frågor att ställa och improvise­ra utifrån. Men resten av filmen är nittio procent manusstyrt. Jag hade fler idéer om att göra mer improviserat och dokumentärt material. Att sätta dit Vattenfall när chefer försade sig inför Minas kamera. Det känns lite tramsigt i efterhand.

Till huvudrollen ville Peter ha en person som kände sig ohämmad i en improviserad situation. Manusskrivandet och castingen gick in i varandra på olika sätt. Mycket dialog kom fram i castingprocessen. Dea var inte särskilt intresserad av klimatfrågor före filmen spelades in. Inte heller Matilda Laffan som spelar kompisen Hannah.

- Det var nog första gången hon pratade om det här ämnet på ett djupare plan. Där möttes vi någonstans på mitten, karaktären i manus blev lite mindre radikal och Dea fick spela mer intresse­rad än vad hon var vid den tidpunkten. Hon är ju skyddad, som nästan alla är i det här landet, men det finns en mer militant utveckling av de­ras klimatengagemang i långfilmsmanuset som jag skrev. Av ekonomiska skäl spelade vi bara in en kortfilm, som i princip består av långfilmens första akt. Men det finns ett långfilmsmanus.

Modestijs nästa projekt är en långfilm, snarlik bakgrunden till MINA. Och den här gången har han fått finansiering för att utveckla den.

- Det handlar också om en ung tjej och klima­tet. Men här gör klimatångesten att hon mår fysiskt dåligt av att vara människa. Kraven på hur man ska vara i samhället som ung tjej och hur man ska konsumera för att bli en ”naturlig” kvinna. Allt får henne att sakta vilja bli något annat. Hon ömsar skinn och förvandlas gradvis till ett slags förhistoriskt amfibiedjur. Hon har svårt att andas, tryck för bröstet men inser då att hon kan andas under vatten. Titeln på filmen är SUB. Hennes reaktion på den här världen är att inte längre vara människa, att gå ner i vattnet, gå ner sig. Att gå tillbaka i evolutionsutvecklingen som ett sätt att möta klimatet. Inspirationen till amfibiedjuret kommer från den förhistoriska perioden Devon då klimatet var annorlunda.

Klimathotet kan vi vara säkra på att det inte kommer försvinna, så inspirationen och verklighetsförankringen är det ingen brist på. Peter Modestjis fiktion kommer bara bli mer och mer verklighet. I den bästa av världar ­- mer på vita duken än i ”verkligheten”.

Intervju av Julia Thelin

Läs Julia Thelins
monolog och presentation här