Skelett

Jag sitter i det skelettlösa landet och jag googlar ditt namn. På displayen ser jag ditt liv. Hela Glasgow sjunger i din mun full av dåliga brittiska tänder.

Jag har letat efter någon som du.

Du bor med din flickvän Lily i London. Hon är goth, har alvhår, stora svarta ögon och tatuerade lår. Det har jag sett på Instagram. Hon bygger din konst. Stora ord som svävar över marken; dikter om spöken, krig, konsumtion, hästar och TV-apparater. Lily borrar, fixar och installerar. Hon skriver att hon fått ont i händerna av allt byggande.
Ert hem ser kalt ut, provisoriskt, kulisslikt. Böckerna i hyllan har aldrig öppnats. En trött neonskylt sitter på väggen. En benprotes sticker upp ur diskhon i det öppna köket. Soffan står mitt i rummet.

Jag har letat efter någon som du.

Den sista gången jag såg dig var vid Strömkajen, precis där ångbåtarna lägger till. Jag berättade att jag snart ska gifta mig. Du tyckte att det var en dålig idé. Du med alla dina krossade äktenskap. Du med ditt aristokratiska efternamn. Du borde veta.

Men du och jag har ingenting gemensamt.

Jag matade dig med drömmar och bilder som du senare använde i din poesi. Jag sa; du måste komma hit på vintern, när vattnet frusit till is och alla vandrar mellan holmarna, från bar till bar. Jag berättade om spanska prinsessor med hår svart som läckande bläckpennor, så så att det blöder lila mot kanterna.

Men

Vad vet du om hår? Om att blunda mot solen. Om att inte kunna skilja på ömhet och våld, om att bitas för att tränga genom de lager av kött och hud som skiljer oss åt. Vad vet du om bekantskapens bleka blick. Vad vet du om att inte längre kunna se.

Jag har letat efter någon som du.

Ni sover naturligtvis i samma säng. Där, på Instagram, finns också ögonblick av intimitet. Du ler ditt varma leende mot hennes kameralins. Hon åker till Skottland och träffar din mamma. Lily bygger och bygger och bygger. När era läppar möts bildar era skallar en hjärtformad siluett mot ett av dina bländande konstverk. Ert liv handlar om dig.

Jag vill också att mitt liv ska handla om dig. Jag vill ha ditt aristokratiska efternamn.

Jag har letat efter någon som du.

Tänk att jag så lättvindigt misstogs för en sån som Lily.

Isabel Nylund

Jag heter Isabel, är 26 år och har en bakgrund som copywriter och föreläsare.

Tillsammans med minnet är fiktionen den enda tidsmaskin som någonsin fungerat. Jag använder den som ett verktyg för att färdas djupare in i den abstraktion vi har valt att kalla verkligheten. För mig är fiktionen någoting förlösande och nödvändigt och kul.

Fiktionen är en farkost men det är vi som bestämmer var vi vill åka.

Läs Isabel Nylunds intervju här