MR. BABY BOY BLUE & FIKTIONENS VARDAG

Namn Harry Anderson
28 år Bor i Köpenhamn
Yrke/Gör: konstnär som studerar på Det Kongelige Danske Kunstakademi

Harry Anderson är konstnär och bosatt i Köpenhamn. Han är min brevvän. Ungefär en gång i månaden dimper det ned ett handskrivet brev och jag ser hur de historier han berättar om i breven sedan blir till målningar, teckningar och dikter. Verkliga episoder som passerar genom fantasins filter och sedan åter smälter samman med den personliga fiktionen på Instagram­konto@hunddagar.

Dina ord likt kulor
Penetrerar mitt hjärta
Inga utgångshål Såren läker men kulorna
Blir kvar
Hur många?
Tio, femton stycken
Mitt hjärta låter nu
Som en djävla maracas
Cha cha cha
Cha cha cha

Det är uppvikta kappkragar, tårdrypande texter, blå bergstoppar och knivar instuckna i brinnan­de hjärtan. Meddelanden adresserade direkt till hjärtat, från en annan tid, en annan plats, innan kliché blev kliché. Och kommentarsfältet fylls av brustna hjärtemojis.

Folk verkar bli väldigt berörda. Vad vill du förmedla med din konst?
- När jag kollar på konst vill jag känna något. Jag vill känna en tillhörighet, och det är också den känslan jag vill förmedla. Jag bryr mig inte så mycket om fint eller fult och lämnar ingen tid för eftertanke. Sista penseldraget sen lägger jag upp det jag målat.

Vad skapar du utifrån för plats?
- Jag försöker att skapa utifrån mina känslor och jag får mina känslor från mina tankar. Jag tänker mycket (på kärlek) men vågar alldeles för lite vilket gör att jag går miste om myck­et. Jag tänker på vad som hade kunnat bli.

- Jag inspireras också mycket av musik. När jag var liten fick jag blandband av min storasyrra, så redan när jag var sju lyssnade jag på The Cure och Joy Division. Jag tänkte att jag också vill vara som de här människorna, som känner så mycket. När jag var yngre försatte jag mig ofta i sådana situationer med flit. Jag blev kär i tjejer som sa att det inte skulle hända något mellan oss på en miljon år. Jag var lite baby-boy-­blue.

Kan man säga att du skapar en fiktion av det som inte blev?
- Ja, det blir som en alternativ verklighet. Det som inte blev, eller det som hade kunnat bli. Det är mycket den platsen jag funderar kring och skapar utifrån. Jag utgår helt från mig själv och plockar scener som jag har i huvudet och målar utifrån dem.

Dina hotellbrevpapper på Instagram känns nästan som statusuppdateringar. Hur självutlämnande är du?
- Mer nu än förr. Det händer att folk hör av sig och frågar hur jag mår. Men jag går inte runt och känner mig så förstörd som jag verkar i mina texter. När jag skriver om en annan person i min närhet är det heller inte säkert att den per­sonen känner igen sig. Ibland skriver jag saker som jag väljer att inte lägga upp.

Hur gör du den avvägningen?
- Jag har inga problem med att det blir personligt när det handlar om mig. Men om någon annan måste stå till svars då lägger jag inte upp det. Jag känner att man ska vara försiktig. Det är onödigt att göra folk ledsna.

Vad har du för relation till verkligheten. Finns den?
- Verkligheten finns. Det är det vanliga livet, att gå upp på morgonen, äta frukost, borsta tänder­na, alla de rutiner man lär sig när man är liten, det är verkligheten. Allt det andra är val, och de val man gör blir ens egen verklighet.

Verkligheten är alltså någonting som pågår utanför din kropp och bestäms av någon annan?
- Ja. Det är The Reality, den jag upplever att alla andra är i. Jag måste ha en fot kvar i den verk­ligheten för det finns en stabilitet där. Rutiner som folk har hållit fast vid länge, kanske för att de funkar. Sen har jag min egen verklighet som är något annat.

Berätta.
- Jag har alltid haft världens flyktbehov, för att jag inte pallar med vardagen. Förut drack jag alkohol för att fly från ångest, från att vara feg och tråkig och för att bli modig. När jag sluta­de dricka var jag tvungen att skapa en ny, nykter verklighet. När jag mår bra kan jag också vara där för andra.

- Jag tror att människor föds med olika känslo­register, det är inte alla som kan hantera verklig­heten. Då får man skapa en egen verklighet. Det är det jag kallar för fiktionen; en värld som jag har byggt upp och vistas i, där jag är på besök, där jag får inspiration. Där har jag satt ihop en annan Harry som levde för 60 år sen, som kan­ske inte alls är jag, utan någon jag läst om. Det är en tillvaro jag trivs i.

Jag känner igen mig i det där flyktbeho­vet. Man skapar en värld och vill inte att någon ska komma och störa eller inkräk­ta och tvinga en tillbaka till verkligheten.
- Ja, men det som börjar som en trygghet kan lätt bli en isolering. Det är lätt att fastna där. Det finns de som tror att man kan leva utanför sam­hället, men det kan man inte. Därför behöver man rutinerna att återvända till. Nu har jag blivit mycket bättre på att gå in och ut ur fiktionen.

Är det så att du skapar en karaktär av dig själv där i fiktionen?
- Ja, det gör jag ju. Jag hämtar inspiration från litteratur och filmer och andra personers liv, gärna tidigt 1900 till 70­-tal. Jag skapar helt klart en annan karaktär, en annan version av mig själv. Jag kan till exempel lätt se att jag varit en sjöman, något som jag alltid velat vara men inte kunnat vara ­för att jag föddes försent. I fel tid.

Som att själen bär på minnen av någon man varit. Det finns en sorg i det. Tror du att du levt flera liv?
- Jag vill gärna tro det. Jag hittade en gammal bild på en sjöman som satt på däck och skalade potatis och kände att; shit det där är ju jag. Men man måste också hitta sig själv här och nu. Det är ju helt galet att romantisera det förgångna.

Jag tänker att fiktionen är ett sätt att sätta form på och fatta verkligheten.
- Så kanske det är. Verkligheten är mycket mer abstrakt än fiktion. I fantasin är det ju du som bestämmer. För mig handlar det jättemycket om kontroll. Jag kan inte kontrollera verkligheten - folk dör -­ folk blir ihop. Då får jag skapa det jag kan kontrollera.

Det är ett oavbrutet tänkande som konstnär. Jag måste tvinga mig ut från ateljén för att inte fast­na där och isolera mig. Idag åkte jag från ateljén klockan fem, hela tiden tänkte jag att jag måste vända och åka tillbaka. Tiden räcker inte till.

Men jag tror också mycket på att utsätta sig för saker och utvecklas.

Att skapa sig själv?
- Att utvecklas är ju att skapa sig själv. Och ju mer du skapar dig själv desto mer känner du dig själv.

Vi har brevväxlat i mer än ett år nu. Är det vi eller är det våra fiktiva jag som kommunicerar med varandra?
- Man skapar ju helt klart en bild av sig själv. När jag sitter och skriver reflekterar jag inte så mycket över det. Det är 100% ärligt. Jag ser inte det som en fiktion alls för jag censurerar mig inte och jag känner att jag kan fråga vad som helst. Det kan ju bli galet att skriva brev, jag upplever att du också är väldigt ärlig. Det blir på rik­tigt, men det är bara där och då. Man går in i ett tillstånd ­- och sen måste man gå ur det tillstån­det. Just för att det inte -­ det passar sig inte. Och det är verkligheten som bestämmer det.

Så fiktionen begränsas av verkligheten?
- Ja, det stämmer. Fantasin kan bara sträcka sig så långt.

Intervju av Isabel Nylund

Läs Isabel Nylunds
monolog och presentation här