ATT ÖVERDRIVA LAGOM

Hugo Lavett, 30 år
Bor i Stockholm
Yrke: Journalist, programledare

Hugo Lavett är frilansande journalist, utbildad på Stockholms Dramatiska högskola och vid JMK i Stockholm. Han har tidigare hörts som programledare för Kulturnytt och reporter för Kino i P1 och P4 Radio Stockholm.

Hugo Lavett gick från en skrivarlinje, via journalistik-studier till timslånga radiodokumentärer. I sina dokumentärer vill han åt känslan av att ”ljuger du eller talar sanning, har det verkligen hänt?”. Hugo gillar när det känns fiktivt. Vi ses på Citykyrkan i Stockholm, en torsdag i november, för att prata om fiktion och verklighet.

Jag försöker köpa kaffe åt Hugo, det går sådär. Till slut måste han gå och hämta kaffekoppen själv. Fast det är jag som betalat. Jag skrattar för­virrat och sätter på inspelningen.

Hur kom du in på fiktions-spåret?
Hugo berättar att han var rastlös och ofokus­erad efter en skrivarutbildning i Skåne och flyttade till Stockholm. Jag upptäckte att jag inte alls trivdes med att sitta och skriva. Jag tänkte att jag inte hade någon fantasi. Det här med fantasi är något han har omvärder­at. Egentligen har han utmärkt fantasi. Jag tror honom. Att ha bra fantasi handlar om att utgå ifrån något befintligt och förhöja det. Om jag skulle berätta för en kompis om City­kyrkan, skulle jag säga att det var sju meter högt i tak, inte fem meter, säger Hugo. Att det kos­tade 10 spänn för kaffet och hängde 10 kristall­ kronor i taket. Vi konstaterar att ingen kommer gå och mäta om det är sju eller fem meter i takhöjd. Jag tas nog inte för en mytoman, det gäller att överdriva lagom.

Hugo tänkte att journalist, det är ju ett yrke. Så han sökte och kom in på Journalisthögskolan. Det blir en snabbversion, påpekar han. Ef­ter en praktik på P1, insåg jag att jag ville göra dokumentärer, längre grejer. Hur kan man dra det till en extrem? En timmes dokumentär? Det har blivit tre längre dokumentärer som sänts i Sveriges Radio. Kvinna hittad död vid badplats (2013), Den privata poeten – om Urban Torhamn (2013) och Ali Boulala börjar om (2014).

Vad är det du uppskattar med doku­mentären?
Det är så fascinerande med andras fantasier och upplevelser. Samla andras röster och his­torier, deras ord och fraseringar, och göra till min berättelse.

I Kvinna hittad död vid badplats får jag en stark känsla av att det känns fiktivt. Liksom för bra för att vara sant.
­ Det gillar jag! Jag gjorde en dokumentär om poeten Urban Torhamn, som dog för några år sen, en riktig typ. Det var hela tiden känslan av ”ljuger du eller talar sanning?”. Precis det jag vill åt. Har det verkligen hänt? Det är för bisarrt... för påhittat. Men att allt är sant.

Vad tänker du om att bygga och avsluta en dokumentär?
I ”Kvinna hittad död vid badplats” ville jag spegla tiden, det var utmaningen. Att inte göra den för tät. Våga ta ner tempot litet och lägga in andningspauser. Jag uppskattar det själv, ett dansnummer till exempel. Jag ville spegla hur tiden går, återspegla vakuumet och bubblan hos karaktärerna. Samtidigt som det självklart skul­le vara spännande.

Har du känt att, ”kan inte jag få bestäm­ma vad någon ska säga?”. Att du vill skriva fiktion?
Jo. Efter några projekt som skitit sig har jag absolut känt så. Där verkligheten inte räckte till, där det blev ointressant eller caset inte höll. Du är beroende av andras välvilja, andras godkän­nande med dokumentärer. Vissa känner att de måste ha något att vinna på det, för att ge bort sin historia, sin röst och tid – och sin integritet.

Jag föreslår radioteater. Vi skrattar lite och häm­tar mer kaffe.

Har du funderat på inslag av dramatik, att iscensätta ett scenario i en radio­ dokumentär?
Jag har hört bra exempel och fruktansvärt dåliga också. Men jag föredrar att hitta andra lösningar än att använda skådespelare: sig själv, anhöriga. Kreativa lösningar. Så fort du tar in en skådespelare i en dokumentär går något förlo­rat. När jag har spelat upp ”Kvinna hittad död vid badplats” utomlands så har vissa trott att polis­förhören i är gjorda med skådespelare, för att det är så svårt att få loss sådant material i andra länder.

Har du något tema, eller röd linje i dina projekt? Det som jag märkt är ett upprättelse­tema.
Att jag går igång på personer och historier där det finns någon slags att orättvisa. Att försöka skildra det objektivt och göra det så pass rakt upp och ner som möjligt. Så att lyssnaren får bilda sig en egen uppfattning. Polisen ringde faktiskt mig efter att han lyssnat på ”Kvinna hittad död vid badplats” och berömde mig för ett bra program, att det var ”korrekt skildrat”.

Hugo nämner hans dokumentär om den bort­glömde poeten Urban Torhamn, att den berät­telsen bär på den starkaste upprättelsen. Urban dog 2010, 80 år gammal och hade inte gett ut något nytt på 30 år. Han var stor på 50­, 60­ och 70­-talen. Han kände alla, alla kände Ur­ban. Han bodde hos sin konstnärsmamma i en sexa på Norr Mälarstrand där han försörjde sig med att smyga iväg och sälja mammans tavlor på Bukowskis. När mamman dog, vräktes han och flyttade till en etta på 20 kvadratmeter på Mari­aberget. Där levde han i en svår misär och vän­nerna övergav honom. Men han var verkligen en personlighet.

Det märks att Hugo har en personlig relation till Urban. Han berättar att han började läsa Urban för över tio år sen och blev rätt besatt. En gång träffades de och efter mötet började de brevväxla. När Urban dog fick Hugo ärva allt material han lämnat efter sig. I dokumentären försöker han ta reda på vad som hände, söker upp och pratar med gamla för­fattarkompisar, som Margareta Strömstedt, Klas Östergren och Niklas Rådström. – Urban är en person man inte tror lever. Den längsta text som skrivits om Urban skrev han själv i tidningen BLM 1962, under pseudonymen Eric G Olsson.

Vad tycker du om Urbans poesi?
Det är svårt att skilja på dikterna och perso­nen, poesin blir bättre när man vet om Urbans livshistoria. Poesin är lika märklig och gäckande som han var som person, på ett positivt sätt lik­som. Man blir inte klok på den.

Det slår mig att det ofta är lika svårt att skilja på fiktion och verklighet, som människan och verket. I det här fallet är verket Urban och hans poesi. Hugo berättar att han träffade Urban en gång. På 50­-talet var han så snygg och stilig, som man var på den tiden. När Hugo träffade Urban 2009 var han tydligt märkt av ett hårt liv. I dokumentären berättar jag hur han ser ut, men jag berättar inte att han var naken när han öppnade. Så... det blev ingen intervju.

Var Urban med på att dokumentären skulle göras? Han fick aldrig veta. Han var död när jag började jobba med den. Men jag har en känsla att han skulle vilja bli en P1­-dokumentär. Trots att han inte hade några tänder i käften så fick han ett program i P1. Personer ska inte behöva glömmas bort.

Du blev ju en anhörig.
Jag blev ju det, avslutar Hugo.

Intervju av Gro Janarv

Läs Gro Janarvs
monolog och presentation här