"FANTASI ÄR VIKTIGARE ÄN KUNSKAP"

Eva Buebo, 53 år
Uddevalla
Yrke: Fritidspedagog

I och med den här intervjun ville jag ta chansen att lära känna min mamma lite bättre. Eva Buebo är född 1961 och jobbar som fritidspedagog. Vi har liknande erfarenheter av att vara äldst i en syskonskara, lämna stan vi växte upp i samt det naturliga kreativa skapandet i våra gener som kommer från hennes pappa som var konstnär och målade tavlor. Ofta med trollmotiv. Mamma påstår att vi är väldigt lika. Han dog när jag var liten så jag har inget minne av honom, men jag har några av hans tavlor på väggen.

Men när jag tänker på min mamma känns det som att jag inte riktigt känner henne. Därför kändes det viktigt att vi fick sätta oss ner tillsam­mans. I köket i mitt barndomshem med en kopp kaffe och utsikt mot regngrå moln över det västkustska havet startade vårt samtal i fiktionen men gled tidigt in på barn och fantasi.

- Just i mitt jobb är fantasin jätteviktig. Att barnen får chansen att prova saker. Vi vet ingenting om hur framtiden kommer att se ut. Vi vet egentligen ingenting om vilka kunskaper som kommer behövas. Så därför tror jag att det är viktigt att de får träna sin fantasi istället för att träna färdiga kunskaper. Har man bara fantasi vågar man prova nya vägar och lösningar istäl­let för att bara hålla sig till kunskap som redan finns. Därför anser jag att fantasin är väldigt viktig. Det sa ju till och med Einstein ”fantasi är viktigare än kunskap”.

Fint! Har du aldrig funderat på att göra något mer av din visuella talang?
- Njae, barnen på skolan säger ju att jag redan är konstnär så det behöver jag nog inte (skratt). Jag behöver ingen mer bekräftelse än det. Men ibland blir jag lite sugen, jag har ju skrivit ett par utkast till böcker och illustrerat en del fast det var många år sen. Tanken har ju funnits. Men jag har aldrig haft ett driv av att måla tavlor på fritiden. Då tar jag hellre fram kameran. Barnen frågar ofta om jag pysslar och målar myck­et hemma, men det gör jag inte. Kanske för att jag blir mätt på det där. Men att barnen får med sig det är en av de viktigaste grejerna. Å just det här med lek. Lek rymmer hur mycket som helst. Där tränar man ju allt egentligen.

När slutar man leka tror du? Härja runt liksom. När jag sitter och skriver så är det ju lek på ett sätt fast det skiljer sig mycket från hur barn leker. Vad är skill­naden?
- Så är det kanske med många kreativa yrken, att det är en fortsättning på leken. Barn leker ju väldigt olika också. För vissa är det mycket ”en­samlek” eller ”bredvidlek”. Dom kan sitta bredvid varandra och leka samma lek, men de leker inte med varandra. Sen blir de mognare och kan interagera med andra och anpassa sig och ge och ta. Det kanske övergår till ett utlopp på andra sätt.

Kan man dra leken som en parallell till konsten då? Det tycker nog jag. Tycker du det?
- ­ Ja, det är ju verkligen att tänja på gränser och hitta nya vägar och tänka nytt. Annars är det ju ingen som är intresserad av ens konst om jag gör samma sak som någon annan har gjort.

Men för mig är konst högstatus, kanske att leken ska ha samma status? Att vi ska lyfta den mer?
- Ja, leken innehåller ju så mycket. Som när vissa frågar ”Har ni bara lekt idag?” som att det nedvärderas på något sätt. Fast det egentligen är väldigt utvecklande. Just det här med framtiden, att barnen är framtiden och att de ska känna att det finns något framåt... Och nu ska vi ha miljö­ tema och visa massa hemska filmer om miljö­ förstöring. Vi får se hur det mottas...

Precis, den här trevliga framtiden har ni att se fram emot. Varsågoda! Överträf­far fantasin verkligheten?
- Det tror jag nog. Det som händer i verklighe­ten har säkert funnits i fantasin någon gång för att det ska kunna hända. Det måste ha funnits en tanke iallafall. Så det tror jag.

Det var någon smart person som sa, som jag tyckte var fint, att fantasi är en förlängning av verkligheten. Att de inte kan existera utan varandra.
- Precis, på bildutbildningen jag gått nu har vi läst om Vygotskij, en judisk psykolog, peda­gog och filosof. Han sa också det, att det måste finnas en grund för fantasin. Annars finns det ingenting att bygga vidare på. Han sa också att egentligen borde man med stigande ålder få bät­tre fantasi men å andra sidan ser man begrän­sningar med stigande ålder som inte barn gör. Dom vågar sticka ut mer i fantasin bara för att de inte vet att det inte fungerar i verkligheten. Det är som en tippbräda.

Mer gränslöst.
-­ Det gränslösa ska man ju försöka uppmuntra. Bara att var ute i skogen triggar ju fantasin. Det ser jag på jobbet, ungar som bråkar och slåss när vi är på skolgården men så fort de kommer upp till skogsdungen så leker de. Där är det aldrig några konflikter. Det är jättekonstigt. Det säger vi hela tiden vi som jobbar att vi borde vara mer ute i skogen. Där delar alla upp sig automatiskt på nåt sätt. Några bygger några en koja, andra är uppe på kullen och leker med pinnar. Jag vet inte vad det är. Fler skogar åt barnen! Det var någon som sa att barn behöver inte leksaker, de behöver saker att leka med. Det är ju faktiskt inte så dumt. Stenar, pinnar och vatten är allt man behöver.

Intervju av Fabian Buebo, 2014­10­25, Uddevalla.

Läs Fabian Buebos
monolog och presentation här