Intervju Per Hagman

Per Hagman, 46 år
Bor på Västgötaslätten
Yrke/Gör: Författare

Det var en blandning mellan det som kallas Per Hagmans “barnsliga leende” och hans sätt att beskriva destruktiva och komplexa karaktärer, som gjorde att jag föll så hårt för hans böcker som tonåring.

Närmare, närmare. Darrningarna, samtidigt som hon var på väg att börja skratta. Hon sa ingenting och han sa ingenting och stämningen var så skimrande spänd och skört underbar och varm och hon knep tag om mandarinklyftan med läpparna och han försökte backa och när hon äntligen fick tag i den råkade han bita henne i läppen.
Munnen full av fruktkött.
Hon såg på honom och log.
Han log tillbaka.


Hagman kallar sig själv “världens yngsta pensio­när och världens äldsta tonåring.” Han säger att han skriver böcker och tvekar inför att använda ordet “författare”. Och att det finns ett irriterande uttrycksbehov som sitter i honom. Han är evigt förälskad i restaurangbranschen på olika vis, som gäst och som personal. En bransch han var väldigt aktiv i som liten, som han själv säger. Men i år är det nog med krogslarv, det blir för svårt att kombinera med skrivandet. Hagman uttrycker att det är svårare att skriva idag än när han var 20 år, då tiden bara försvann. Det sker sällan idag, kanske för att han ställer högre krav på sig själv. Det måste vara en utmaning som engagerar en. Men också att allt man vill berätta någonstans blir mer och mer uttömt, menar han på. Och varje gång han skriver en ny bok blir det som att börja på noll igen. Trots det finns ett sug att återanvända karaktärer, som han har ti­digare gjort, så glömmer han bort att författare har en frihet att göra vad de vill, som att väcka personer till liv. Han pratar om att skrivandet ska vara logiskt och att man lätt glömmer bort att fiktion tillåter vad som helst. “Fiktion hand­lar om att ljuga och det är väldigt roligt att ljuga men man måste göra det övertygande.”

Några dagar före julafton följde hon med sin mamma in till Töreboda och besöket gjorde henne precis så deprimerad som hon väntat sig. Allt såg exakt likadant ut. En av hennes gamla klasskompisar satt i kassan på Gullbergshallen, vilket fick henne att oerhört besvärad säga till sin mamma att de skulle ställa sig i en annan kö.

“Sökande efter självständighet och självständigt liv. Figurer som försöker göra otrygghet till sin trygghet. Temat är inte uttänkt eller planerat men slitna ord som orolighet, rastlöshet och rotlöshet återkommer så man får väl erkänna att det är det historierna handlar om. “

“Du ska veta att du är väldigt söt...” började Mark tvekande och Syrsa rodnade och la kokett, generat en hand på sitt hjärta och Mark drog i de flera meter långa pärlhalsband han svept in sig i sedan de kommit hem; just den sortens längder av falska romanovska pärlor som Coco Chanel en gång gjort till tjugotalets populäraste modeaccessoar och som Syrsa och Lilla Boy en gång älskat att leka med. Och som Nelly fotograferats naken i på de fotografier som gjort henne berömd.

Ett tema som alltid resonerade hos mig var just kärlek i alla Hagmans böcker. Att det ofta handlade om vackra, olyckliga människor som gör dumma saker mot sig själva och varandra. Kärlek med förhinder. Han har länge drömt om att skriva ett lyckligt slut och är själv stolt över att han lyckades i hans senaste bok “Vänner för livet”. Han visste från början att boken skulle ha ett lyckligt slut men upplevde han hade en spärr, att det skulle bli kletigt. För är lycklig kärlek i sig ointressant? När jag pressar honom att svara ifall hans syn på kärlek har ändrats under hans skrivande, så kan han gå med på att han skriver för att förstå sig själv. Att det kanske är självhjälpsböcker för sig själv möjligtvis. På så sätt att man kan finna tydliga mönster när man gestaltar en historia. Att han förstår i efterhand att han har försökt undersöka något. Men han vill ändå poängtera att det riktiga livet är mer värdefullt än det man skriver.

Så kommer det. En insikt. En tanke som bubblar dramatiskt (det är som om hon vet om att tusentals bra och klara tankar ligger och slumrar i henne och bara väntar på att komma upp till ytan men att hon inte kan göra någonting för att skynda på dem, utan måste vänta ut dem, en efter en).

Hagmans inre skrivandeprocess har utvecklats genom åren som författare. Han pratar om att 99 av 100 dagar han skriver är påfrestande med mycket självtvivel. Men när den hundrade dagen kommer och känslan av att vara ett geni infinner sig, är de andra dagarna är som bortblåsta. Han talar också om att självkritik och jantelag är bra för hans skrivande då han ofta ställer sig frågan “Vad är det för mening med att skriva. Vad är nyttan?”. Hagman resonerar positivt kring detta och menar på att om man inte blev mer och mer självkritisk utan gradvis mer självgod så skulle han “bli mer slapp för varje bok. Säg att jag tjä­nade 10 miljoner på min första bok, det är det sämsta som skulle kunnat hända mig som för­fattare. Då hade det kanske inte blivit någon mer bok. Man skulle nyktrat till några år senare och glömt hur man skriver”.

Han säger själv att hans skrivande är odiscipli­nerat och att han inte är typen som Jan Guillou, som skriver tio sidor varje dag. Stillheten är bra för skapandet och idag lever Hagman på västgö­taslätten med sin bror och sin pappa i en gammal skola. Han är känslig för berätta om den nya historien han har jobbat på i tre år, något han inte hade räknat med. ”Om man räknar på all tid så sker åttio procent sker i huvudet, jag ältar och tänker, sedan är själva skrivandet en mindre del.” Det kanske är så att dem som skriver varje dag versus de som begrundar sina historier och skriver mer sällan, i slutändan får samma resultat?

Hagman har även skrivit poesi tidigare och det märks på hans böcker att språket är väldigt viktigt för honom. Han pratar om att han har mycket anteckningar som är som halvfärdiga dikter. Istället för att de blir en halvtaskig dikt blir det väldigt lyxig prosa.

Vårt samtal svirvlar vidare in på språk, resor och gemensamma bekanta. Och det känns som ett bra tillfälle att stänga av min inspelning. Där någonstans finner jag mig själv i en roll jag vill spela. Den unga aspirerande manusförfattaren som suger åt sig vad den äldre, erfarna och lite kantstötta författaren har att berätta. Och som han talat till mig för länge sedan genom sina böcker, till ett yngre, mer otålig och livstrånan­de jag, talar han till mig nu på samma sätt.
Med humor, charm och empati.

Citat från: När oskulder kysser

Romaner:
Cigarett (1991)
Pool (1993)
Volt (1994)
När oskulder kysser (1997)
Att komma hem ska vara en schlager (2004) Vänner för livet (2010)

Intervju av Dunja Vujovic

Läs Dunja Vujovics
monolog och presentation här