Nightmare Revisited

Idag kommer jag få känna hennes läppar mot mina. Hon är så vacker när hon sover på bänken. Stilla. Med hennes favoritbok i knät. Jag hoppas verkligen vi inte fastnar i oändliga likadana samtal om Charles och Julias olyckliga romans idag igen. Jag kanske borde ge henne en annan bok att somna med? Hm, ellerså kan jag styra in samtalet på de katolska perspektiven av boken. Men hon gillar inte det heller, så jag kanske kommer längre ifrån henne där... Hon driver mig till vansinne alltså, är det såhär kärlek är? Varannan dag tråkar hon ut mig med samma gamla snack för att nästa dag förvåna mig med helt nya tankar. Gnistan i hennes ögon när hon pratar med mig, då känns det i hela min kropp. Jag måste ta djupa andetag.

Tio minuter kvar innan hon vaknar. Jag gillar nästan de här stunderna mest på hela dagen. Jag kan slappna av och behöver inte fundera på om hon gillar mig, om jag är snygg nog, eller rolig nog, eller smart nog. Jag behöver inte fundera på vad hon gillar och anpassa mig efter det... Varför ska jag tänka på vad hon gillar? Borde inte hon försöka också? Äh, vem lurar jag, jag vet ju att hon är för bra för mig. Jag måste få henne och falla för mig.

Jag är så nära nu, jag känner det. Jag har boken, hennes favoritmat, vin och örhängena till middagen senare. Örhängen tror jag funkar bättre än halsbandet... och armbandet. Hoppas hon gillar de här mer än de jag gav henne i guld. Hon verkar mer som en silvertjej. Kan ju inte gå sämre än det gick den kvällen i alla fall. Nästan komiskt när jag tänker på det.

Justja, måste komma ihåg att ge kyparen hans cash. Han sabbade allt sist med hans snack om att “wow ni två äter ju här varje dag, vilken ära”. Var det bara att avsluta kvällen. Fick jag inte prova ut mitt nya material. Aja, jag är top of my game tonight. Ikväll kommer hon säga att hon älskar mig. Ikväll kommer hon inse efter alla dessa år, att jag är rätt man för henne.

Att det finns ingen annan kvar för henne. Vilket är ganska sant också... Åh gud, nej, nej. Nej! Allt är okej, allt är okej. Jag är okej. Allt kommer lösa sig. Detta är lugnt. Djupa andetag.

Fem minuter kvar. Okej, glöm inte: komplimang, teasa, negga, vin, röra hennes arm då och då, hot and cold. Vi älskar samma bok, samma vin och glass och sen är vi hemma. Nej men vafan, hon har ju onsdagsklänningen på sig! Det är ju torsdag idag, hur kunde jag glömt byta kläder på henne igen?? Jag håller på och tappa det på sistone.

Andnöd och blod och mjuk hud. Det enda jag tänker på är henne, på jobbet, hemma, överallt. Jag kan inte sova om nätterna. Jag kan inte sluta titta på henne om nätterna. Hon sover så fridfullt. Det enda jag vill är borra ner mitt ansikte mellan hennes bröst och känna att allt kommer ordna sig. Att hon ska säga att hon älskar mig. Att hon har haft fel alla dessa år och att jag är mannen för henne.

Hon börjar vakna. Hon vaknar som en ängel. Så gulligt förvirrad varje dag. Jag har en bra känsla om idag. Idag.

Trägen vinner idag.

Dunja Vujovic

Född i Sarajevo, Bosnien
Bor i Stockholm
dunja.vujovic@gmail.com
Twitter: @DunjaVu

Jag skrev mitt första manus efter jag hade upp­levt en “lucid dream” för första gången i mitt liv. En dröm där jag kunde kontrollera mina handlingar, min omgivning och människorna runt mig. Jag var vaken i drömmen och jag var allseende. Jag experimenterade vidare med lucida drömmar och skrivande. En teori inom psykologin är att “seeing is believing” för hjärnan oavsett om man är vaken eller inte. Om hjärnan uppfat­tar ett skeende med stor intensitet och klarhet, kommer det uppfattas som en verklig hän­delse, även när man sover. Att skriva skiljer sig inte så mycket från dessa lucida drömmar. Det är samma behov som tillfredsställs hos mig när jag skriver och när jag vakendröm­mer. Att totalt få slukas upp av en historia som förklarar alla mina känslor om världen fast i en helt annan form. En form som gör det my­cket mer spännande för hjärnan att bearbe­ta. Jag vill helt enkelt uppleva fiktionen och livet med stor intensitet och klarhet.
Seeing is believing.

Läs Dunja Vujovics intervju här