Jag var på ett manusseminarium 1999, förra millenniets sista år. Christopher Vogler, författare till boken The Writer’s Journey gästade Sverige tillsammans med en annan manusdoktor och författaren till Sömnlös i Seattle.
Voglers beskrivning av hjältens arketypiska resa gav mig rysningar och för första gången tyckte jag att dramaturgi ”made sense”. Jag förstod modellen med varje cell i kroppen, jag hade själv gjort resan han beskrev, kände igen varje steg: jag hade levt ett liv där någonting, jag visste inte vad, hade saknats mig. Jag hade kallats till äventyr, tvekat och mött min (första) mentor.
Jag hade tagit klivet över tröskeln ut i det okända, stött på allierade och fiender, kunde identifiera tricksters, shapeshifters, skuggor…
Jag hade blivit upprepat testad, närmat mig grottans innersta, gått under och under igen, men rest mig i sista stund och fått livet tillbaka. Med det förflutna i hälarna hade jag påbörjat färden hemåt igen. Återuppstånden. Nu skulle jag återvända med elixiret. Jag skulle skriva manus, jag skulle göra film!
Vad jag inte förstod i det ögonblicket var att jag därmed hade fått en ny kallelse, att jag stod inför ytterligare en tröskel, och skulle påbörja ännu ett äventyr. Ett äventyr som dessutom pågår än.
En gång var jag en skoltrött sextonåring som fick ett praktikantjobb på en filminspelning och på nolltid gjorde karriär som filmskripta. Men livet ville annorlunda. En personlig kris som jag sökte hjälp för ledde istället till att jag under följande femton års tid blev feldiagnosticerad och felbehandlad och även om jag både pluggade på psykologlinjen och kom in på journalisthögskolan så kunde jag mot slutet av dessa år varken arbeta eller studera. Jag hade heller inga vänner kvar – ingen orkar se en människa långsamt dö framför ögonen – och de som inte hade försvunnit självmant hade jag antingen skrämt eller drivit bort. Jag var ett hopplöst, förlorat fall.
Men.
En dag blev jag, av vad som syntes vara en tillfällighet, rekommenderad en bok med titeln ”Tänk dig ett bättre liv”. Jag bodde i en etta på Söder och det enda jag hade i min väntan på slutet var tid.
Idén att vi skapar våra liv med våra tankar, medvetna och omedvetna, med våra föreställningar och förväntningar, var ny för mig, men slog an en sträng, resonerade med mig och gjorde mig manad att prova.
”Jag är alltid på min perfekt rätta plats, vid perfekt rätt tidpunkt, med perfekt rätt människor, jag gör alltid det jag älskar att göra, och jag älskar alltid det jag gör”, affirmerade jag. Ingenting kunde i det läget vara längre från sanningen, min verklighet, men jag hade ingenting att förlora på att försöka. Om jag lever det liv jag lever idag på grund av vad jag tänkt, känt och gjort igår så ger det att om jag vill ha ett annat liv i morgon så måste jag tänka, känna och handla annorlunda idag.
Och tro det den som vill men det är alldeles sant: undan för undan, en liten bit i taget, började det ena med det andra, ibland mest osannolika, hända. Mitt liv vände totalt. Jag lever idag i en helt annan verklighet, affirmationen har realiserats.
Två saker har jag lagt min energi på under de år som gått: att hela min själ och att odla min kreativitet – vilket i princip är samma sak. Kreativitet är liv. Jag drivs av ett behov av att kommunicera och att berätta. Inte specifikt om mig själv, eftersom jag är en ganska privat person som inte tycker om att befinna mig i rampljus, men om de erfarenheter jag gjort, eller snarare: dess essens.
Många människor lider i den här världen och det finns mångt och mycket som vältrar sig i det, men det relativt unika bidrag jag kan ge är att det går att ta sig ur. Det går att förändra, förvandla, transformera. Ingen situation är så hopplös att den inte går att förändra till det bättre, ingen människa är så förlorad. Och i grund och botten är vi alla lika. ”Vi och dem” är en konstlad och farlig uppdelning. ”Inget mänskligt ska vara mig främmande”, var det en romare som sa. Eller: ”det som är botten i dig är botten också i andra”, för att tala med Ekelöf.
När jag var arton sa jag att ”mitt liv är en roman”. Jag visste inte hur rätt jag hade, och den boken ska jag kanske skriva en dag.
”Nästa revolution blir medvetandets” sa jag som fjortonåring – så kanske har jag alltid haft föraningar, en förkänsla för vad som komma skall. Eller så har jag skapat mitt liv, hela alltihop, från början till slut, inklusive det svåra.
Jag föredrar att tänka så, ta ett radikalt ansvar, för att slippa vara offer. Orsakerna må vara dunkla eller fördolda, men det jag har ställt till med, det kan jag också ställa tillrätta.
Och där det inte går, så framträder någonting annat, alltid bättre. Alltid bättre.
Det har varit en resa, ett äventyr, sen seminariet med Vogler. Jag har fått mycket positiv respons, men jag har också upplevt det ena avslaget efter det andra. Jag har lämnat in och sökt stöd för mina idéer själv eller tillsammans med producenter – jag har haft flera långvariga samarbeten – men ingenting har nått hela vägen fram – än, ingenting har ännu resulterat i någonting färdigt.
Under tiden har jag ”slipat mina vapen och verktyg”, drivits djupare och förhoppningsvis utvecklats som människa och själslig varelse – livet handlar trots allt ändå inte, när allt kommer omkring, om att gå i mål eller att ”lyckas”, det handlar om vem vi blir i processen. Den kreativa processen.