Riket Svea ligger förankrat i mörkerregn.
Ett par stela andedrag kvar av årets syre.
Rännilar längs ryggen där jag småspringer, på väg mot torrt och mot skrivtid hemma. Redan i hallen hör jag mössen rassla i väggarna, knapra på okänt. Rör mig med lätta steg, ljus i huvudet. Ett minne springer upp.
Vi är tre personer i studion. Djupt koncentrerade i samma riktning – lyssna, utveckla, stöpa och berika. Plötsligt delar vi tankekedja, samma impuls, sträcker oss efter samma reglage. Vi slutar förklara, ser att de andra ser, känner glädjen vidga bröstet varmt – inser att vi också delar denna starka känsla.
Vi sitter stilla, stilla och är en gemensam föreställning om något som inte kan uttryckas på annat sätt än detta. Våra sinnen möts i rum utanför våra kroppar, vi är i en gemensam tanke och når ofattbart långt bortom all fysisk form av intimitet.
Långt senare föds en film. En varelse sprungen ur oss och många fler. Detta vackra är den djupaste form av möte jag har förmått uppleva genom mitt arbete. Varje gång det inträffar i mitt liv är jag ödmjukt tacksam. Jag älskar att utsätta mig för världen.